Det är mycket som snurrar i mitt huvud idag.Inte bara idag utan hela förra veckan också.
Ena stunden panik,andra stunden total ro.
Hur mycket ska man offra för att ha en tvåsamhet?Vissa tycker det är självklart att man ska offra hur mycket som helst medans andra tycker man inte alls ska behöva offra mycket.Men om man måste offra något som betyder mycket för båda, men man tycker olika om det?Hur mycket ska man låta hållas?
Och det här med total ärlighet.Jag kan ärligt säga att ingen av mina förhållanden har jag kunnat vara helt ärlig i.Jag kan bara inte öppna mig helt för någon och jag kan inte förklara varför heller.Det är inte så att jag inte planerar att det ska bli så.. Det bara blir.
Folk tycker att om man inte kan öppna hela sig så kan man aldrig leva tillsammans med någon.Är det mitt problem?
Att det ska vara så svårt att vara ihop med någon.Ska det inte vara tvärtom?Att det är enklare att bo ihop med någon än att vara singel?Man ska vilja vara tillsammmans med någon och inte tänka tillbaka på hur skönt det var när man var singel,hur mycket enklare allt var.Eller så är det så attdet ska vara jobbigt för då uppskattar man mer när det funkar.
Men enkelt sagt: Det var såfan mycket enklare när man var en femårig flicka då man inte var intresserad av pojkar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj nej det är minsann inte alltid lätt att vara två. I vårt förhållande är ledorden kommunikation, respekt & kompromissa. Ibland får man helt enkelt acceptera att man är och tänker olika men hitta en lösning som båda kan trivas med. Och ALDRIG SOMNA OSAMS! (det gäller dock inte om man blir osams på fyllan, då kan det vara nyttigt att sova ruset av sig först och sen prata ut i nyktert och klart tillstånd!) Uppskatta och respektera varandra och hitta ett sätt att trivas i tvåsamheten tillsammans med ensamheten om du förstår vad jag menar. Och visst behöver man rensa luften och diskutera vilt ibland, men det är ju så härligt när man blir sams igen. Sen är det ju en jäkla omställning att flytta ihop och skaffa hus och allt det där och det tar självklart tid innan man vänjer sig och anpassar sig.
SvaraRaderaJag hade min senaste kris för bara några veckor sedan. Tror att man alltid kommer ifrågasätta saker och ting men så länge man hittar tillbaka så tror jag bara att det är nyttigt. Man utvecklas ju hela tiden tillsammans och det är inte alltid så lätt.
Sen tror jag att det är få människor som kan öppna sig fullständigt för någon annan men det är nog inte alltid positivt det heller. Huvudsaken är att man kan vara sig själv och må bra tillsammans med den man lever med.
Tom kommer aldrig veta allt om mig till 100% och inte jag om han heller men så vill jag inte heller att det ska vara. Det skulle kännas trist på något vis.
Hoppas det lättar snart!
Hoppas också du tar det jag skrivit nu på rätt sätt, att jag bara ville dela med mig och inte föreläsa på något vis!
stor kram!